Efter yoga och CSI känns det lite bättre. Dock spinner filmen vidare. Alla om som finns där, om bara, en annan tid i mitt liv, en annan tid i hans liv, en annan stad, en annan inledning. När togs beslutet? Nu finns det dock ingen återvändo längre. Det har aldrig varit vi, det är inte nu, och det kommer inte bli det i framtiden heller.

Nu blir det sängen, fysiktenta i morgon. Får väl se hur det går. Klarar jag det inte har jag i alla fall lärt mig något, pluggar man inte klarar man inte tentorna. Skulle jag nu lyckas klara den, har jag uppenbarligen lärt mig något. Som har med fysik att göra alltså.

Har verkligen ingen motivation alls nu till att plugga. Dessutom finns oron i kroppen, den där rastlösa känslan, som inte vill försvinna. Och sen har jag samma film, som spelas upp om och om igen i mitt huvud. Bilder från i lördags, minnen ifrån tidigare. Sådant jag vill lägga bakom mig, jag vill gå vidare med mitt liv. Jag orkar inte alltid se bakåt hela tiden. Önskar filmen kunde sluta gå, så att allt kan gå tillbaka till det normala. Men på samma gång är det så bitterljuvt, bitterljuva minnen, känsla av lycka, känsla av kärlek, men också sveda och värk, som små stick som från myggor. Mitt huvud vill inte gå tillbaka till normalläget, till mina vanliga fantasier, mina vanliga bilder. Vet inte vad jag ska göra av det. Men kanske fyller det någon funktion, kanske måste jag bearbeta det, för att kunna lägga det bakom mig. Inte vet jag...

Veckan som gått då:

Började bra, redan i Stockholm var det snöfritt, och sedan konstaterades att sthlm är en vacker stad. Inte blev det sämre när jag kom hem, blev upphämtad på station, dock var lokföraren något förvirrade då denne körde in tåget på fel spår. Vädret var underbart, soligt och runt 8 grader. Vårväder med andra ord. Blev två lugna dagar, långa promenader med hundarna, då jag konstaterade att jag bor på världens vackraste plats (vårkänslor javisst). Melodifestivaltittande, något besviken över resultatet där dock, BWO eller Nordman borde vunnit. Menmen, "Hero" låten satte sig i alla fall, så får man väl tycka vad man ville om "henne". Överlag mycket tv-tittande den helgen.

Måndag, en del plugga, samt en tur till Anniz och hunden Judas. Trevligt det, trots att dagen börjat dåligt. Vaknar upp, och sen är det snö ute. SNÖ! Chockade blev jag, och inte alls glad, kan ju inte komma snö när det är vår heller. Mycket besviken på vädret. Sedan blev det ju inte bättre av att jag räknat med vårväder hela veckan, och därför inte hade med mig varken mösse eller tjocka vantar. Gick därför & frös resterande delen av veckan. Att det var slaskigt gjorde ju inte saken bättre...

Tisdagen blev det fika med Linnea, och en tur på stan. En schal inhandlades på Gina Tricot. Pluggade gjordes det också lite.

Onsdag blev en läsdag. Mindre bra det, när jag borde pluggat. Dock var motivationen i botten. Totalt slut helt enkelt.

Torsdagen innehöll en tur in till stan med mamma, då jag lyckades inhandla en foundation som är en nyans för mörk. Jag lyckas alltid med sådant. Får försöka leta reda på nån med rätt nyans här uppe i stället. Synd att nyansen inte är helt rätt, var en bra foundation annars. Riktigt jobbigt att vara så här vinterblek igen. Får se till att sola lite...

Fredag var det snöstorm. Snön yrde ner. Och jag knatade till bussen. Väl inne i stan mötte jag upp Ida, för en fika på Rådhuset. Gillar verkligen det cafet, så mysigt. Dock var ljudnivån något för hög. Blev även en lite tur på stan.

Lördag blev en läsdag det med. Dock packades det även en del. På kvällen var det först inflyttningsfest hos Sandra med pojke. Efter lite singstar, konstaterades att jag är tondöv. Har misstänkt det länge, men nu är det bekräftat. Efter det blev det utgång, efter lite shabel med taxi. Veliga personer finns det gott om. Väl ute träffade vi på V. Visste att han skulle ute, han hade sagt det till Vicky. Hade saknat honom båda två faktiskt. Dock sved det, men det visste jag sen innan att det skulle göra. Ingen nyhet precis. Känns dock bättre och bättre tror jag. Den här gången var det ett aktivt val jag gjorde, känns inte som om jag gjort det innan. Överhuvud skötte jag mig bra den kvällen, motstod alla konstiga impulser att skälla ut folk, örfila dem och dylikt. Han var samma person som vanligt, härligt det. Sedan var det menigen att jag skulle ha tagit tio över två bussen hem. Men efter lite övertalning blev det efterfest hos V. Även lillebror hängde med. Ganska lågmäld historia det, dock lyckades Christer ha sönder ett glas, när han skulle kasta saltpåsar (eller nåt) på mig. Vid halv fyra blev vi hämtade, jag kom i säng kvart över fyra.

Söndag gick jag upp vid elva, satt och kollade på tv, samt packade det sista. Sedan vid fyra kom moster och kusiner förbi en sväng. Påskmiddag, och kladdkaka till efterrätt. Mitt i alltihop, var jag tvungen att dra för att hinna med tåget. Väl på station lyfte pappa ombord resväskan och vi sa adjö.

När tåget rullade ut från station var jag nära att börja lipa...

Blir jobbigare och jobbigare för varje gång att åka tillbaka upp hit. Dock känns det bra när jag väl är här igen...

Tillbaka i Luleå då. Dum som jag är så tog jag ingen taxi, utan gick ifrån hållplatsen vid Teknikens hus. Otroligt korkat. Trodde armarna skulle gå av. Blängde surt på alla jag mötte, stackars oskyldiga små studenter. Dock känns allt mycket bättre nu, när jag fått mat i magen. Och blodsockret ligger på en hög nivå igen. Mitt humör är väldigt beroende av blodsockernivån...