Måste erkänna att jag saknar Luleå. Jag saknar människorna, att komma till skolan och känna igen alla på föreläsningen, om det bara var klassen, att känna igen alla i klassen och kunna namnen på dem plus halva väg- och vattenklassen. Jag saknar att sitta med S, L och A på föreläsningarna, och att sitta med dem i ljusgården eller biblocafét och plugga, jag saknar A och hans knepiga tankar och idéer. Jag saknar att se O:s ostyriga hår. Jag saknar närheten, litenheten och mysighetsfaktorn. Att kåren, STUK, är en restaurang eller liknande på dagen där vi faktiskt sitter och äter, saknar det faktum att den är en aktiv integrerad del av skolan. Jag saknar att åka ner till stan en gång i veckan för att gå på yoga. Jag saknar att förfesta med A & S och sitta och lyssna på när de pratar utan att kunna avbryta, saknar de gånger vi pratade i mun på varandra därför att alla hade så mycket att säga. Saknar deras berättelser och L:s om hennes galna kompisgäng. Saknar att åka ner till Kvantum och handla, saknar att kliva av bussen nere vid G:a kårhuset och gå därifrån hem efter yogan mitt i kalla vintern. Jag saknar styret och våra måndagsmöten och den gemenskap vi hade. Jag saknar J och hans charmerande förvirring, saknar E och hans snällhet, saknar M och hennes självklarheter. Jag saknar min lägenhet, trots dess ibland otillfredsställande möblering och översvämmade badrum.

Fan också. Jag vill inte sakna Luleå.

(Bild härifrån)

Varit i skolan en stor del av dagen, från ca 9-17. Mest suttit passiv och lyssnat och skrivit av saker men det är jobbigare än vad man kan vänta sig. Särskilt det där med att aktivt koncentera sig på vad föreläsaren faktiskt säger och hänga med i beräkningarna, blir mest att jag sitter och funderar på annat och bara skriver av det som skrivs utan att veta vad som händer och varför. Då är det tur att jag har B, som till skillnad från mig, faktist frågar när hon inte förstår någon del. Vilket innebär att även jag måste tänka efter och således sluta tänka på annat. --> förbättrad inlärning. Lyckades även skärka mig på blocket igen när jag skulle lägga ner det i väskan, allvarligt snart tar jag och har handskar på mig hela tiden så jag slipper fler pappersskärsår. Så onödigt, och ont gör det också. Känns som det händer lite väl ofta, får väl försöka vara mer försiktig i närheten av papper...