Det börjar dra ihop sig nu, två veckor kvar till tentorna. Omotiverade var det här. På något sätt ska det gå, det gör det alltid, men vägen dit är snårig och tråkig. Och otroligt frustrerande. Inte vidare lyckat då om ens morsa ringar mitt i frustrationen och ska höra hur det går. Är det någon annan än familjen så försöker man ju ändå vara trevlig även om man helst skulle vilja lägga på luren i örat på personen. Är det familjen så är det fritt fram att vara otrevlig, svara enstavigt eller bara vara tyst och vänta på att samtalet ska ta slut. Ingen känner mina sämsta sidor lika bra som min mamma.

Duschade ikväll, kändes som om jag inte hade något hår kvar. Finns inget hår att krama ur vattnet, det finns helt enkelt inget där längre där det fanns förut. Och det torkar nästan så fort jag kliver ur duschen. Sjuk känsla det där. Nöjd är jag dock, än så länge iaf. Alltid trevligt att få komplimanger i skolan också :)

Det finns inte mycket mer och säga, allt är redan sagt en gång. Födelsedagen närmar sig och tiden börjar rinna ut. Tiden rinner ifrån mig och jag står kvar och fattar inte vad som händer. Ju äldre jag blir desto fortare går det och snart finns jag inte längre kvar alls. Inte ens ett ögonblick i evigheten.