Precis läst ut ytterligare en bok i Hamilton-serien. Det märks att böckerna kom för ett ganska bra tag sedan, Guillous berättarstil har utvecklast en hel del sen dess. Karaktärerna känns ofta ganska platta, till skillnad från hans senare böcker, man kommer dem inte in på livet riktigt, utan det är som en monoton radda av ord, även när det är som mest spännande. Det blir inget riktigt engagemang, när agent 1 dör märks det knappt, förutom själva vendettan då, samtalen mellan personerna är krystade och onaturliga och väldigt stela. Finns det ett budskap i boken, går det inte fram, utan förloras i alla makabra mord som på något sätt i vår tidsålder av tv-serier av mord känns som något som skulle visas på dagtid, mellan dåliga komedier. Om man ska jämföra det med en av de senare böckerna, Madame Terror, är det som skillnaden mellan att äta gammalt tort knäckebröd mot jordgubbstårta.

Men trots bokens misslyckande i att engagera, lyckas den ändå hålla mig fast. Bortsett från jobb, så har jag sträckläst den sedan igår, den bitar sig kvar i minnet på något obeskrivligt sätt och det är omöjligt att lägga den ifrån sig innan man vet hur det går.