Det är tyst, lugnet före stormen, surrandet av fläkten i bakgrunden är de enda som bryter av mot en tom tystnad. Tio i två, telefonisterna fikar, sköterska är på mottagningen, och undersköterskorna någon annan stans. Kvar står jag, i tystnaden.

Tommar skolor och tomma sjukhus, öde korridorer och tystnader som är så mycket mer än avsaknaden av ljud, av människor. En tystnad som skrämmer, som pratar om övergivenhet, att tillfälligt bebos men sedan överges för livets övriga delar. Det finns något så otroligt skrämmande att vakna genom tomma korridorer, när alla andra elever gått hem, eller när dagen går mot sitt slut, en lugn fredagseftermiddag när det inte finns några patienter i sikte, och knappt någon personal heller. En ödslighet som visar på hur sårbara vi är, hur stort universum är.

Tommhet i hus är en annan sak, det är väntan på att de som bor där ska komma hem, på att livet ska återvända. Det är aldrig riktigt tomt, trots allt, det känns att någon bor där. I tomma korridorer däremot, viskar ekot om springande elever, skratt och skrän, glada och ledsna, nu levande och nu borta. Tomma sjukhuskorridorer som verkar viska om människans sönderfall, till sist ska vi alla förgås, alla ska falla. Ingen övervinner slutet.

I morgon kommer de kanske åter, elever, lärare, sköterskor och patienter. Men aldrig för att stanna, bara en tillfällig distraktion i universums ensamhet, ty skolor och sjukhus kan inte bli annat än ensamma, annat än minnesmärken över flydda tider, alla som läst där, alla som vårdats där, alla som kommit därifrån, och de som inte egentligen kom därifrån.