Det känns inte som jag rör mig framåt, jag drar mig tillbaka och befinner mig på samma stället som för fyra år sedan, som om de senaste fyra åren inte har funnits eller betytt något. Jag kommer inte framåt, och det skrämmer mig. Jag drar mig undan, jag vågar inte erkänna vad jag är och vem jag är, för jag tycker inte om det jag ser, och ser inte hur någon annan skulle kunna göra det heller. Jag vill inte vara själv, men samtidigt vill jag inte träffa någon annan heller, vill inte behöva förklara och ursäkta mig. L är påväg bort, inte längre en del av mitt liv, I har jag inte sett på över ett år, S är bara ångest. Och jag förstår inte varför, varför allt jag göra bara verkar förstöra för mig själv. Jag drar mig undan, men jag vet inte varför. Isolering är en fara, men jag söker den, jag vill vara själv, behöver det, men förstår inte varför, för i ensamheten ligger bara ångest, hanterbar, men ändå ångest.

Kanske ger det sig av sig självt. Jag tänker gå till skolan varenda föreläsning den här veckan, oavsett om jag ska hosta mig igenom varenda en, söka sällskap istället för ensamhet. Och hoppas på att en resa hem till nästa helg hjälper. Försöka söka mig till andra, istället för in i mig själv.