idol (japp, trillade dit den här säsongen, inte riktigt min grej egentligen):

Kvällens:

- Rock : Erik. Männskan är ju bra på allt. Nästan för bra för att vara sann, underbar röst och en utstrålning som fånger in en och vägrar släppa taget. Känns lite som en en-mansshow tidvis, hur ska nån kunna utmana honom?

- Girlpower: Mariette. Jättebra låtval, passade verkligen henne, och gitarren gjorde att hon inte såg lika malplacerad ut på scenen som hon kan göra ibland, med de där ryckiga handrörelserna. Mer gitarrspelande åt folket!

- Utveckling: Kalle. Han tittade på publiken, tog för sig på scen och såg för en gångs skull ut att trivas där han var. För en gångs skulle hörde han hemma där och var inte bara en rädd liten pojke som försökte passa in bland de stora grabbarna. Fortsätt så!

- Snark zzz: Erika. Allvarligt, skärp dig människa, powerballader i all ära, men de blir jävligt tråkiga efter ett tag. Så tråkig att hon skulle vara ett perfekt sömnpiller, de kvällar jag ligger och vrider och vänder mig i sängen och inte kan sova. Släpp in rocken i ditt liv för fan människa!

- Fan, byt kanal: Rabih/Eddie. Den ena för att jag har svårt för rösten, och låtvalet gjorde det ännu värre, nästintill outhärdligt. Den andre för att jag hatar låten och för att han känns tråkig, han står inte ut bland de andra, utan faller in i bakgrunden.

Det är höst nu, molnen står låga över munksjöbron på morgonen och regnet hänger i luften mest hela tiden. Och det känns mest tungt, inget att göra i skolan än, men massor att göra framöver=stress som inte går att åtgärda. Stress över stress man vet kommer komma. Det är tungt, som det brukar vara på hösten. Jag önskar jag kunde gå tillbaka till bara självhatet som flammade upp igen, jag orkar inte med att också behöva gå runt och oroa mig för att jag en dag ska dö, upphöra att finnas till och grubbla över hur man inte längre kan finnas till, hur det känns att inte finnas till längre. Att bara upphöra att existera, allt jag någonsin upplevt, allt jag någonsin gjort, förgäves, inte ens en droppe i en ocean, för droppen finns kvar, men mina tankar som försvinner som om de aldrig har funnits, som om de aldrig har tänkts. Jag förstår det inte, jag vill det inte, det ger mig en ångest jag inte vet vad jag ska göra med, eller hur jag ska bli av med. Hur kan man undika att dö? Leva förevigt?

Näe, jag går hellre tillbaka till den underbara tiden då jag bara hade perioder då jag hatade mig själv. Det är enklare, även om det inte är någon höjdare. Jag vet innerst inne, även om det känns för jävligt i vissa stunder, att det går över. Om någon dag, någon vecka mår jag bättre, bra igen, och tycker om mig själv igen. Och jag kan förändra det jag inte tycker om hos mig själv, jag är ingen statisk stenstod, jag kan förändras, bli den jag vill vara, om jag bara lägger ner tid på det. Men hur ska man kunna förhindra att dö, eller ens kunna acceptera det som en naturlig del av livet? Hur ska man kunna acceptera att en dag bara upphöra att existera, hur kan jag en dag inte finnas till längre, hur kan jag inte finnas? Jag kan inte förstå det, inte acceptera det, inte sluta ha ångest över det. Och jag vet inte vad jag ska göra åt den ångest som fyller mig under mörka kvällar när klockan närmar sig elva.

Jag antar att lösningen stavas Gud (i en eller annan form). Dock är tanken på en (eller flera) Gud(ar) fullständigt ologisk enligt min mening, och alltså är det ingen lösning. Om jag inte på något sätt kan lyckas radera ut den gudförnekande logik som tagit sig boning i min hjärna.