Mormor och morfar bodde i ett vitt hus. Längs staketet sprang hunden. Han hade vuxit upp trångbott, innan han kom till dem, och var inte van vid att ha så mycket yta att röra sig på. Han magrade under den tiden, sprang längs staketet och jagade bilarna när de åkte förbi. Han var den sista hund de hade, hade ett blått och ett brunt öga, och följde med dem när de flyttade från hus till lägenhet. Jag minns inte hur eller när eller om han dog, eller om de sålde honom till någon som kunde gå ut med honom så mycket som han behövde och som de inte orkade göra.

Min morfar var inte mammas riktiga pappa. Jag vet att hon berättade det någon gång, men inte hur gammal jag var, har för mig att det var när vi varit på besök hos dem och var på hemväg. Men jag vet inte säkert. De dog med några månaders mellanrum, min morfar och mammas pappa. Jag gick på min morfars begravning, mamma hade nog gärna velat ha med mig på sin pappas, men jag ville inte gå. Jag såg ingen anledning till att gå på nåns begravning som jag pratat med en gång i telefon, och träffat en gång, när han var allt för gammal och borta för att förstå vem jag var.

Huset hade en stor trädgård, med blommor, träd och buskar i massor. Huset en stentrappa upp, med ett utrymme under. Där träffades vi, kusiner och låtsaskusiner, som jag inte tyckte om, även om jag inte minns varför. Har inte träffat dem på många är nu, låtsaskusinerna. Det var inget stort hus, tre rum och kök plus en vind som användes som förråd och nåddes genom en brant trappa i sovrummet. Det var vår skattgömma, där fanns mycket skoj, gammla kläder och gamla prydnadssaker, minnessaker från sedan länga döda släktingar. Jag undrar var allt tog vägen sedan, när de flyttade, när morfar gick bort, när mormor flyttade vidare och till sist gick in i den eviga vilan. Jag hade velat kolla igenom de där grejerna igen, höra dem berätta varifrån sakerna kom, vems de hade varit och vilken historia de hade.

Det finns så mycket jag borde ha frågat, om hur det var att växa upp, hur de träffades, hur det var att gå i skolan, hur det var under kriget. Nu är det försent. Av de minnen jag har, börja många blekna, andra dyker upp då och då, utan att det är uppenbart vad som framkallar dem. Jag önskar att mormor hade fått träffa V, S:s dotter, hennes tredje barnbarnsbarn. Men det blev inte så. Istället fick hon mormors namn i andra namn. Och på nåt sätt så får hon leva vidare ändå.