Precis avslutat Vi ses i öknen (Danny Wattin). En resa i surrealismens värld, eller en studie i galenskap men med ett budskap som på något känns aktuellat i en värld där tid är pengar och vi alltför ofta glömmer bort vad som är viktigt. Jag kan dock inte påstå att jag tyckte om den, en osympatisk,korkad huvudperson som springer på så gott han kan i sitt lilla ekorrhjul, sitt privata helvete, omgiven av karikartyrer av människor utan verklighetsförankring och självinsikt. En värld jag inte känner igen mig i, där jobbet är viktigare än allt annat och man skäms över sin familj, där hemligheter är mer regel än undatag. Nej, jag tyckte inte om den, men trots de så har den hållit mig trollbuden under de senaste timmarna.

Annars är humöret i botten, sinnet stressat och jag är arg på mig själv för att jag slösar bort tiden, inte hade någon aptit att äta en ordenligare kvällsmat (än popcorn) och för att jag inte kände för att baka bröd. Håret blev visserligen färgat, men färgen inte helt som jag ville, rötterna blev bra men topparna var tydligen redan mättade på färg. Dåligt samvete över att jag inte pluggat mer och över något annat ospecifierat som jag borde ha gjort men inte har gjort, men som jag inte vet vad det är. Skitkväll minst sagt.

Dagen efter. Efter glädje följer onekligen sorg, är det inte så? Man får inte vara för glad, då går allt i kras. Det bästa är att var måttligt olycklig hela tiden. Jag ville skratta, inte bli påmind om min egen dödlighet. Ett liv är inte på långt när tillräckligt för mig, tanken på att upphöra att existera alltför plågsam för att jag ska vilja leva med den. Livet för glädjande trots sin olycka för att jag ska vilja att det ska ta slut.

Jag trodde det var över, att den tunna mur jag byggt upp mot ångesten skulle hålla, att illusionen om en tro på ett liv efter detta på något sätt letat sig tillbaka. Och med en skratt livs muren ner, rasar ner som om den aldrig funnits där och jag kastas tillbaka igen.

Jag vill inte behöva gå igenom det igen. Kvällarna när jag inte vet var jag ska ta vägen för det går inte att undfly döden, ångesten som visar upp sitt fula tryne, oviljan att acceptera att det finns ett tillstånd om innebär att inte existera, att inte finnas till. Jag är trött på rädslan, rädslan för att gå ut, rädslan för att bli påkörd och dö bara för att jag gick utanför dörren, förnekelsen av att det kan hända, när jag genar över vägen mitt framför bilar, cyklar utan cykelhjälm och går över bron trots att det kanske, kanske kan komma en stark, stark vindpust och blåsa mig av bron, över räcket och ner i vattnet där jag drunknar.

Alla min neuronkopplingar betyder ingenting, alla de samtal, alla de personer som bara existerar i mitt huvud, i mina synapser och deras kopplingar, allt det utraderat på bra en sekund. Ett liv som halvt om halvt levs inombords, en hjärna som kan skapa de mest fantastiska människor och miljöer borta på bara en sekund, som så många andra. Genier, kända och ihågkomna såväl som bortglömda, alla de där människorna som levde sina liv utan att göra avtryck i sin omgivning och de få som gjorde avtryck och lever vidare. The Show Must Go On & Come As You Are...

Känslomässig baksmälla.