Suttit med en gammal arkitekturhistoriatenta nu på förmiddagen, vilket har varit katastrofalt för självförtroendet. Det känns som jag inte kan någonting alls, som om jag inte lärt mig något alls under de här veckorna som kursen pågått. I stort sett varenda fråga innebär ett frågetecken, och det hjälper ju inte direkt när svaren inte finns på de hänvisade sidorna i kurslitteraturen, utan snarare är sådant som nämnts under föreläsningarna och som vi förväntas komma ihåg. Jomenvisst, lätt när vi får se diabilder och sedan försöker skriva ner allt som sägs eftersom vi inte är på det klara med vad som är viktigt. Som om det skulle ha hjälpt eftersom jag och läraren uppenbarligen har olika åsikter om det. Skittenta. 

Och som det brukar vara, så ligger ilska riktigt nära paniken och jag får anstränga mig för att inte ha sönder något, riva boken i tusen bitar eller slänga något i golvet när jag stod och diskade förut. Men jag har god lust till bådadera. 

Men, jag ska försöka lugna ner mig. Försöka fokusera på det jag faktiskt kan och har lärt mig, och bygga vidare på det. Lägga tentan åt sidan en stund och istället plugga på något annats sätt, sammanfatta, sammanfatta, sammanfatta tror jag blir ledorden. Och gå en promenad. 

Och innerst inne så vet jag ju att det brukar gå ändå. Jag behöver faktiskt inte mer än en trea (godkänt) även om det i nuläget skulle kännas som ett misslyckande att få en trea. Men det är det inte, det är det jag måste inse. Och att man inte behöver kunna allt. Det är inte hela världen om det går åt helveten en gång heller, livet går vidare. Och det är onödigt att gå och ha ångest bara för att man tror att det ska gå åt helveten, bättre att vänta med ångesten till det faktiskt går så illa som man tror det ska gå.

Och den enda person man ska jämföra sig med i det här läget är en själv. Jag kan inte påverka någon annan än mig själv, och det är bara jag själv egentligen som vet hur jag funkar och vad som är bra för mig. Och det är inte att alltid vara bäst på allt.