Det här verkar inte bli någon bra kväll. Jag tycket det gick så bra, morsan färgade håret på mig på morgonen och sedan var jag inne i stan och träffade Anniz. Men nu är känslan här igen, tränger sig på. Jag vill inte, orkar inte med den. 

Jag vet vad det beror på. När kommer till skolan på torsdag, så kommer jag inte möte varken M, A eller S där. De är ute på sitt, men jag är kvar. Visserligen långtifrån ensam, men den trygghet som byggts upp under våren har ryckts upp med rötterna. Det går att ändra på, om inte annat visade förra året det. Men jag vet inte hur och om jag orkar. Eller vill. På något sätt är det enklare att bara luta sig tillbaka och låta saker fortsätta i sina gamla hjulspår, även om det inte känns bra eller rätt.

Och om det aldrig ändras, så vad spelar det då för roll var jag är eller vem jag är? Jag vill bort, främmande trakter på nytt, inte Jönköping och inte Skövde. Då liksom nu drömmer jag om flykt. Det är inte lösningen, men tanken på att fly gör det lättare att uthärda. Lättar trycket. Och kanske det på något sätt löser sig, även om det ser hopplöst ut nu. 

Men jag vill inte åka ner i morgon längre. Det här har varit en bra sommar, trots allt. Först några veckor ledighet, slappande utan att göra något och utan att skämmas alltför mycket över det. Och sedan ett par veckors jobb, som funkat bra. Fått komma ut bland människor, vilket varit bra för mig. Men nu kommer hösten och jag vet inte riktigt om jag orkar med det. Och jag vill inte känna så här. Isolerad och bortglömd, men samtidigt med obehag inför tanken på annan mänsklig kontakt. Det är inte rätt någonstans.