Känner mig en aning uppgiven för tillfället. Hatar osäkerheten och ovissheten, jag föredrar att veta innan hur saker och ting ska bli, inte gå och vänta på besked. Och just nu känner jag i att skita i det, bli i Jönköping en termin till och satsa på att bli klar med min utbildning någon gång. Men jag vet inte om jag orkar med en vinter till här, mörkret och blåsten och hopplösheten. I en lägenhet som inte känns som hemma och en stad som inte fyller mig med några varmare känslor. Jag längtar tillbaka till Luleå och min lägenhet där, och en del av mig ångrar att jag bara gav upp sådär, flydde fältet istället för att ta tag i det och göra det bästa av situationen. Men samtidigt vet jag ändå att det var rätt beslut. Och jag oroar mig inför framtiden. Tanken på att flytta tillbaka till hemstaden skrämmer mig, för om det finns något ställe jag verkligen inte vill bo på är det där. Men alternativen är inte mycket bättre, tanken på att flytta till en helt ny stad där jag inte känner någon, och försöka passa in, är nästan ännu värre. Trots att jag drömmer om flykt, är det själva flykten i sig och inte tanken på att komma någonstans. Och någonstans där är det fel, där är jag fel. Några synapser som inte kopplar rätt, några signalsubstanser som inte finns i tillräcklig mängd, eller finns för mycket av. Det finns ingen som är rätt med mig, och allt jag tar mig för är dömt att misslyckas. Varför då ens försöka?

Spenderat större delen idag i skolan, sittande framför en datasal på andra våningen. Först lite fixande med byggtekniken, och sedan ca 7 timmars jobbande i ArchiCAD. Efter det var hjärnan mos. Men fick iaf en hel del gjort, och skönt att ha kunna fråga läraren. Så nu är det väl mest lite smågrejer kvar, samt att fixa plottningen av ritningarna, men det ska väl förhoppningsvis inte vara alltför svårt. 

Ute och gick en sväng utefter vattnet förut. Vättern (och Munksjön också för den delen) låg spegelblank, knappt en krusning på vattenytan, som dock klövs av två kajakister (kajakpaddlare). Otroligt vackert och rogivande, att gå på cykelvägen utefter vattnet lyssnande på musik. För några ögonblick saktar tiden in, all oro och rastlöshet försvinner och jag kan bara vara. Även om känslan inte blir långvarig, väl hemma igen är jag åter in i allt, stressad, rastlös och nu också mörkrädd. Så går det när man försöker läsa dystopier på kvällskvisten. 

I morgon bär det iväg till skolan igen, för att få klart ritningar, rapporter och fortsätta på inlämningsuppgiften i ArchiCAD. Förhoppningsvis går det bra, men jag är en aning skeptisk. Hela grejen känns bara så, hafsig. Tror vi hade tre eller fyra gånger så mycket tid när vi lärde oss AutoCAD en gång i tiden. Och åtminstone dubbelt så mycket tid med Sketch-up innan. Men det kanske går ändå. 

Skar upp fingret i förrgår när jag skulle diska. Ett glas hade gått sönder på nåt märkligt sätt, liggande under allt skum och det märkte inte jag förrän det sved till i fingret och blodet började rinna. Var inget djupt sår, men blödde ordentligt gjorde det. Å andra sidan var det kanske ett tecken på att jag diskar för ofta (ha, snarare för sällan). Och så länge som jag har ett sår kan jag ju inte diska, det är ju inget bra om det kommer diskmedel i såret. Så det blev ingen disk i förrgår, igår och det blir inte heller någon idag. Otroligt ledsamt. Eller inte.

Och egentligen borde jag sitta och fixa till det sista på byggtekniksrapporten och göra iordning en ritning. Men jag orkar inte just nu. Så trött på skiten att jag kan spy, efter att ha suttit med den hela förmiddagen. Skönt att det nästan är klart i alla fall, mest lite småpill kvar. Frustrerande dock hur mycket tid lite småpill faktiskt tar. Och sedan blir det till att börja tentaplugga...

Är en aning rastlös ikväll. Vandrar fram och tillbaka i lägenheten, utan att ta mig för något. Spenderat en stor del av dagen med att läsa, men nu är jag trött på krig, på vandringar genom ogästvänliga platser och politiska förvecklingar/tortyr. Skulle eg. spenderat dagen med att plugga, men mitt i allt så gav micron upp, så tog mig ner till ÖoB istället och införskaffade en ny. Kändes roligare än att plugga, även om det inte var jätteskoj att släpa med sig den hem på bussen. Nödvändigt kändes det dock, klarar mig inte länge utan micro. Tar så mycket längre tid att värma mat i ugnen. Får ta tag i pluggandet i morgon istället.