Dagen blir en aningens förskjuten när man går upp klockan nio, istället för sex som jag gjort varje dag tidigare i veckan. När frukosten är avslutad klockan 11 och lunchen blir sen och kvällen spenderas med att baka bullar. Men det är skönt det med, att kunna ta igen sig efter en intensiv vecka.

I övrigt, en dröm i natt som hängt sig kvar trots att jag inte minns den. Minns vilka som figurerade i den, en fortsättning på gårdagens tema. Läsande, en lånad bok som än så länge är riktigt bra. Tankar om tårar och ett av gårdagens samtalsämnen. Och tanken att det finns så otroligt mycket man inte vet om sina medmänniskor, inte ens sina närmaste vänner. Om man inte vuxit upp tillsammans då kanske. Och kanske inte ens då.

I övrigt, pendlande mellan vemod, nedstämdhet och nöjdhet. Vemod över allt som aldrig blev, allt som hänt. Nedstämdhet över allt som inte är, allt jag inte är. Nöjdhet över de småsaker jag gör, boken jag läser och tankar som tänks. Karaktärer som lever sina egna liv i mina tankar. 

Tankar om mina misslyckanden, med fokus på flytten (flykten) från Luleå och den uteblivna (avhoppade) resan till Mexiko. Trots anledningar som kan tyckas fullt legitima, så är de inte det, inte när det kommer till min egen inre domare. 

Tankar om min avsaknad av EQ, eller möjligen min inbillade avsaknad av det. Jag är kanske inte rätt person att avgöra det, som tenderar att se allt från bara ett håll, utan gråzoner. När det kommer till mig själv så är det lite antingen eller. Och någonstans fungerar jag faktiskt.

Tankar om att jag blivit fegare. En gång, när jag drömde om flykt, så flydde jag. 112 mil och även om det inte funkade fullt ut (vissa saker går att fly ifrån, andra inte), så fungerade det till viss del. En chans att börja om, och bli någon jag inte kunnat vara tidigare, inte fick en chans att utvecklas till. En kommentar om att jag var rolig, som jag minns för att det var så oväntat. I mina egna ögon och öron är jag inte det. Har aldrig varit. Det ligger inte för mig att vara rolig. Intressant är det bästa jag kan hoppas på. 

Men en flykt som slutade i att jag blev bränd. Den egentliga orsaken till att jag flydde från norr, hur mycket jag än försöker motivera med att det hade med utbildningen att göra (bidragande orsak dock). Och här någonstans tror jag det börjar, en feghet som återtar sin plats i mina led. Kanske för att skydda mig själv. 

Söderut. Mänskliga ringar i gräs. Sol. Oförmåga att ta kontakt, och något som ändå på något sätt löste sig. Inte lika bra som tidigare, långt ifrån perfekt, men ändå ett sätt att leva, att existera. Och en stilla utveckling, lite bättre för varje period, varje termin. Om än långsamt och inte utan bakslag. Och ett återtagande av vad som tappats under tiden i norr, på hemmaplan så att säga. 

Och nu här, någonstans som hade känts som en ouppnålig dröm när jag var 17. Omöjlig. Tårar som då fälldes har torkat, och för tillfället bildas inga nya. Inte just nu. Och nu rädslan. Rädslan för att mina noggrant uppbyggda fasad ska rämna. Att släppa någon in på livet som kan se innanför. Se något jag försöker dölja och ifrågasätta det. Ställa frågor jag inte vill svara på, inte vill tänka på. 

En engelskalärare på gymnasiet som ställde en fråga. Som ingen annan lärare ställt tidigare där. Som såg vad ingen annan såg. Eller vad ingen annan brytt sig om. Inte öppet, till mig, i alla fall. Då jobbigt, i efterhand befriande? Kanske. Likväl misstänker jag att det var betygsgrundande, det samtalet. Om så, så kan medömkan också ge ett MVG. Annars är (eller var) jag kanske bättre än jag trodde.

Och panik över framtiden. Var bo, vad göra? Jag vill vara när de där hemma, men ändå långt bort från själva staden. Staden som såg så mycket svärta, så mycket tårar. Så mycket osäkerhet och självhat. Som inte bryr sig. Befolkad av personer jag inte vill träffa igen, platser jag inte vill besöka och minnen jag inte vill återuppleva. De bra minns jag ändå, likaväl som de dåliga. 

Och något annat, tanken på att skriva. Något icke-fiktion. Verkligt. Baserat på mitt läsande. Misstänker att jag som romanförfattare inte har något att hämta, men någon form av fack-litteratur känns inte fel. Tvärtom kanske möjligt, någongång i framtiden. Om vad, ännu ej klart. 

Och nu, att lämna skrivandet för nu. Fortsätta läsandet, börja räknandet eller städandet (diskandet). Fundera över mat, över nyårsplaner som glömts bort, över saker som borde rensas och ut skoluppgifter som borde påbörjas. Och sedan, längre fram, långt fram kanske, sömn och en ny dags gryning. Vi går ju mot ljusare tider.

När jag vill vara korthårig växter håret blott alltför fort. Nu, när jag vill bli långhårig igen, alltför sakta. Börjar misstänka att jag blir motarbetad av högre krafter. 

And I wonder if my emotions are real, or just an illusion. They shift to quickly and I am unsure if I really feel what I feel or if it just something I think that I ought to feel and therefore make myself feel. Like it isn't real, just something my mind made up to keep my world order in shape. Or if it's just the right time and month for those kinds of feelings. Or if the winter has managed to do wake what's been asleep since I was burned and bruised by those years gone past.