I en kultur där individualismen är norm, är det lätt att tänka att allt som en individ råkar ut för, beror på honom själv och dennes egenskaper, eller avsaknad av vissa egenskaper. 

De senaste dagarnas insikter, har slått mig likt ateismens tankegångar när tiden begav sig. Undermedvetet har jag kanske bearbetat det ett tag, men medvetet slog det ut i full blomm nyligen, utlöst av en stilla fråga, förädiskt oskyldig kanske, om jag hade utveckalts sedan jag gick på gymnasiet. 

Det svaret jag gav då, och fortfarande vidhåller, är ja. Men det jag då inte sa, utan bara tänkte, är att det inte nödvändigtvis är i positiv riktning. Och någonstans där, i kombination med vissa andra händelser och konversationer jag deltagit i eller belyssnat det senaste, så slog det mig. Jag är som jag är, av en anledning. 

När man blivit avvisad gång efter gång, ofta med så små medel och antydningar att det mest kan vara inbillning, men ändå kanske inte är det, så väljer man till sist att hellre lida i ensamhet än att utsätta sig för den risken igen. Jag litar inte på mitt eget värde, kan inte förstå hur någon kan finna mitt sällskap vara annat än tråkigt. Även mina närmaste vänners intresse i mig som person, slår mig som underligt. Vad har jag att erbjuda dem? Och därför gör jag mitt bästa för att inte tvinga mig på människor, och oroar mig för densamma i situationer då jag inte inhämtat allas okej.

I vissa fall har jag lärt mig lita till deras omdömen, mer än mitt eget. Med vissa har jag mindre problem med att utsätta dem för mitt sällskap, för att jag fått det bekräftat av dem, gång efter annan, att det är önskvärt. I andra fall låser det sig och jag oroar mig för att jag pratar för lite, eller om fel saker. Och fasar för att befinna mig ensam i deras sällskap under längre, utdragna tidsperioder. I sådan fall önskar jag gärna tillgången till en tredje part, en sorts buffertzon, så att jag i min tråkighet blir mindre uppenbar. 

Detta blir ännu värre med människor som jag inte står på nära, vänskaplig, fot med. Folk jag känner till namn och utseende, men kanske inte mycket mer. Att det måste utstå mitt sällskap, kanske mot sin vilja. Som tvingats in i mitt sällskap p.g.a yttre omständigheter och kanske inte valt det själva. Då blir närvaron av en tredje, och kanske också fjärde och femte, något som lättar upp mitt sinne och får mig att känna mig mindre hemsk som människa. 

Det är insikter, i sig kanske inte så omvälvande. Men för mig var, och är de det. Inte för att det löser något egentligen. Problemet kvarstår likväl, och jag är inte närmare en lösning idag än jag var för en månad sen. Men jag inbillar mig, kanske i fåfäng förhoppning, att insikten kan leda vidare till att jag kan börja fundera över hur jag ska lösa det. Börja ta små steg, myrsteg, för att ändra på min inställning och mitt beteende. Och begrunda vad han sa, en stilla kommentar om människors otillförlitlighet och möjligheten ändock till vänskap. Kloka ord, i all sin enkelthet. Ett stilla konstaternade. Och drömma om tårta och äppelpaj.

Det blir inte ikväll dock. Ikväll ska jag gräva ner mig ännu djupare i mitt självhat, min självömkan och min ensamhet, med en kopp te och några stycken Winnerbäck som sällskap. Kanske gråta en skvätt, för att få ut de senaste dagarnas dåliga kvällskänslor. Kanske inte. Kanske är tiden för det någon annan gång. Likväl inser jag hur viktigt det är för mig att få komma hem till min familj nästa vecka. Får vila upp mig från insikter med människor som inte har något annat val än att stå ut med mig i all min gråhet.