Jag skriver. Och mår bättre. Att skriva är mitt sätt att bearbeta saker, saker som jag annars grubblar över. Jag skriver ner det, och sedan är det bra. Då är det ute ur mitt system. Inte längre det problem det en gång utgjorde. När det är nedskrivet, så finns det hedanefter någon annanstans än i mina tankar. Jag har grubblat färdigt på det. 

Skulle jag försöka tala om det, skulle jag inte hitta orden. Men när jag skriver, kommer orden flytande. Som att de måste få komma ut. Formuleringar, vissa mer klockrena än andra, men ändå inte det som är det viktiga. Det viktiga är att få det ur mig, så det inte längre ligger och gnager inom mig. 

Vad som sedan händer med det skrivna, är egentligen inte viktigt. Jag skulle lika gärna kunna skriva det på papper, för att sedan slänga det. Och vissa saker är det bättre att göra så med. Men mycket annat vill jag behålla, om så bara av nostalgiska orsaker. För att minnas vad jag tänkte och gjorde just då, vad jag oroade mig över och grubblade på. Så jag skriver, och en del sparar jag. Men mycket blir ändå aldrig nedskrivert, trots allt.