I en diskussion för en tid sedan, uttryckte jag åsikten att jag tycker om den jag är idag ungefär 70 % av tiden. I nuläget känns det dock snarare som att det är 10 %. Och 90 % av tiden går jag runt och önskar jag vore annorlunda.

Börjar bli trött på det nu. Trött på att känna så här. Trött på att drömma om att fly. Problemet och lösningen är kanske ett och detsamma: förekomsten av människor. Finns det ingen runt mig, finns det heller ingen att uppehålla fasaden för. Men samtidigt, finns det ingen runt mig, blir livet tomt, meningslöst och i det närmaste utan innehåll. Så jag har ingen lösning. 

Återkommer när livet känns lättare och dagarna ljusare. Eller vädret blir bättre.