Jag läser. Vänder sida, låter ögonen glida längs raderna, över orden. Medan solen vandrar sin väg över himlen, läser jag. En stund sittande i fönstret, i solen, med fönstret på glänt och vårluften inströmmande. En stund i soffan, och ser himlen färgas rosa av den nedgående solen utanför. Läser om utanförskap, ensamhet, utsatthet. Kärlek, sorg. Och framförallt hopplöshet. I en värld, där inget finns för sådana som dig. Då man vet att allt kommer gå åt helvete, för något annat finns inte i världen. Vemod. Och ändå så bra, så otroligt bra. Solen går ner. Någon gång under kvällen äter jag. Dricker en kopp te. Sms:ar med vänner. Men likväl fortsätter jag att läsa. Och en stund innan midnatt, då tar boken slut. Ett äventyr, en historia är till ända. Det finns det som säger att man inte bör dömma boken efter omslaget. Vilket kanske stämmer. Men ibland är det just det som får en att plocka upp en bok, som man inte vet något om från början. Och det är jag glad så. Ibland hittar man guldkornen som man inte ens letar efter. Slumpen ger en ibland de bästa upplevelserna. Och det är väl så det ska vara.