Tiden springer ifrån mig. Och jag önskar den kunde sakta ner, låta mig ta det i min takt. Dra ut på tiden, så jag kan njuta av de få bra ögonblick jag får. Ett leende här. Ett skratt där. Samtal om inget, samtal om livet. Musik. Ord, som berör mig. Men osäkerheten slipper jag gärna.

Återigen en dag jag inte är säker på var den tagit vägen riktigt. Pratat med morsan i telefon, handlat, lagat mat, suttit i fönstret och läst, bakat bullar, sett på andra chansen och så var det slut på dagen. Typ. Det går för fort nu. 

Inser att jag har en förmåga att snöa in mig på vissa saker, och därför bli uppslukad av bara en känsla. Låter mitt liv kretsa kring endast en sak/ett objekt och alla känslor det skapar/medför. Ett lite större perspektiv kanske vore bra ibland. Livet blir så mycket enklare då. Eller egentligen, det som betyder något idag är inte betydelselöst i morgon bara för att något nytt dykt upp.

Klockrent

I en diskussion för en tid sedan, uttryckte jag åsikten att jag tycker om den jag är idag ungefär 70 % av tiden. I nuläget känns det dock snarare som att det är 10 %. Och 90 % av tiden går jag runt och önskar jag vore annorlunda.

Börjar bli trött på det nu. Trött på att känna så här. Trött på att drömma om att fly. Problemet och lösningen är kanske ett och detsamma: förekomsten av människor. Finns det ingen runt mig, finns det heller ingen att uppehålla fasaden för. Men samtidigt, finns det ingen runt mig, blir livet tomt, meningslöst och i det närmaste utan innehåll. Så jag har ingen lösning. 

Återkommer när livet känns lättare och dagarna ljusare. Eller vädret blir bättre.