Rutiner. Det är det jag saknar just nu. Saker som är lika från dag till dag, tryggheten i det mundana, det nästan trista. Och småsaker, enkla, trista grejer. Att åka och handla, laga mat, gå på föreläsningar i skolan. Tryggheten i att veta att det inte är något nytt under solen, dagar som flyter in i varandra i all sin vardaglighet. Det jag inte har nu. Inte haft alls det här halvåret känns det som. Få föreläsningar, för mycket fritid jag inte fått något gjort på. Nu mest undantag, avbrott i vardagslunken, på så sätt att den aldrig hinner bildas. Kanske inte något att sakna egentligen, men när det blåser runt omkring ens person i övrigt, då blir de där rutinerna, de där mundana, vardagliga sakerna guld värda. Söker efter kärnan, den där inre kärnan av trygghet. Och ser fram emot en morgondag som inte innehåller något extraordinärt, handling, ex-jobbsarbete, matlagning. Det räcker med det. Och försöker vila i tanken: "Everything will be okay in the end. If it’s not okay, it’s not the end"