Riktigt usel dag humörmässigt sett. Gått omkring och hatat mig själv hela dagen, igenom promenader, städningen och läsning. Blev inte ens någon större skillnad under dansen, fick kämpa för att inte släppa fram tårarna större delen av tiden. Svårt att vara trevlig då också, orkar inte riktigt. Känner själv hur jag blir irriterad, saknar tålamod och mest vill be folk sluta vara så dumma, att hålla tyst med sina tanker och åsikter. Himla tur att jag inte umgåtts mer än det lilla ikväll med människor idag. Misstänker starkt att det ä pms som ligger bakom skiten, hoppas det blir bättre till i morgon, annars vet jag inte vad jag gör. Låsa in sig på en toalett under en hel kväll känns väl inte helt roligt, men bättre än att försöka umgås med människor. Risken finns ju att jag råkar göra mig själv ovän med resten av världen annars. 

Jag vet precis var det hände, stället på ön, i slutet av vandringen runt. Jag går ensam, de andra befinner sig en bit bakom. Friden sänker sig över mig, sprider sig inom mig, uppfyller mig. Med det stilla bruset från havet och vågorna i bakgrunden, suset ifrån vinden. Bakom mig havet, framför mig strand och torrlagd havsbotten. Under mig småsten, snäcksskal, musselskal. Mitt egna ögonblick, friden i ensamheten och naturens majestät. Kärnan inom mig, som behöver de här ögonblicken, av ensamhet, av frid, är nöjd. Ganska snart hinner de andra ikapp mig och jag omsluts återigen av deras sällskap, deras värme. Och det är som det ska vara. Ett ögonblick, som följs av nästa, och nästa, i en oändlig marsch. Precis som det är menat att vara.