Vi åker förbi restaurangen. Och det fladdrar till. För ett ögonblick minns jag. Platserna vi passerar bär minnen, när jag ser dem igen så kommer minnena som hör till dem tillbaka. Jag minns. Såren har nu läkt, men ärren finns kvar. Det gör inte längre ont, men för ett ögonblick saknar jag. Jag minns det som var och saknar det, saknar värmen och närheten. Det som kanske aldrig fanns, men som jag ändå minns. För mig var det verkligt, om än bara för en kort period, innan allt sprack. Allt gick itu och kvar stod jag med mina splittrade illusioner. Nu går jag längs andra gator, skapar nya minnen. Och hoppas det slutar bättre. 

Drömde något som lämnade en bitter eftersmak, även om jag inte minns vad det var jag drömde exakt, bara konturerna finns kvar. Sedan drömde jag ytterligare en jobbdröm, då jag aldrig kom hem från jobbet, utan hade ett sista kvällsbesök hos en som jag redan hade varit hos. I övrigt är jag ur gängorna idag, vill inte jobba i helgen och vill inte göra något alls idag än krypa upp i soffan och läsa. Men ska försöka ta tag i dagen lite, köpa bröd, gå ut med hundarna, laga mat och sedan åka till Anniz. Förhoppningsvis känns det bättre sedan.