Stängt av. Det blir så. Det räcker. En morgon på jobbet, sedan vidare diskussion med de gamla, efterföljande dagar. Ingen förstår, för hemskt för att ta in. Med olika perspektiv på det hela. Jag lyssnar mest. 

Likväl som jag lyssnar när någon pratar om döden. Så lättrörd nuförtiden, klarar inte av mycket innan tårarna ligger på lur. En gammal tant tycker att det räcker nu, hon är klar. En annan går bort. Moster pratar om sin hund hon var tvungen att avliva. 

Och ikväll, återigen slår det mig. Dödsångest, vad jag inte saknat dig. Borta, och bortglömd, under en period. Bara för att slå till återigen, oväntat. När jag sitter i soffan och läser. Det ofattbara i att bara upphöra att existera. Jag vill det inte. Och samtidigt känslan av att så mycket mer står på spel nu...

Jag biter mig själv i tungan. Som konflikträdd gör jag ofta det. Som barnlös ännu oftare. När man inte har egna, saknar man i vissa fall rätt att uttala sig. För man vet faktiskt inte. Men det är så mycket som känns så fel. 

Så fast vi är i våra föreställningar om världen. Så slutna i våra sinnen. Så inställda på att de skillnader finns som vi är uppfostrade i att se. När rosa en gång var en färg som män bar, är det något som vi nu aldrig, aldrig, skulle sätta på en liten pojke. För det är fel, sådant är bara för tjejer. 

När jag köper kläder i present övervägar jag, för ett ögonblick, att göra något dumt. Köpa något riktigt tjejtigt, till en pojk. Bara för att. En bäbis bryr sig inte om vilket, vill bara ha sina basala behov tillfredsställda. I dessa ingår inte speciella färger på kläder. Så vitt jag vet.

Men jag fegar ur. Inte heller säger jag något när vi köper kläder tillsammans, min mor och jag, till en tjej. Tjejiga i överkant, blommor, rosa, flickigt, gulligt. Och i sig är det kanske inte fel. Men det blir ändå så fel. Och jag är lika fast i mitt tänkande som de är. I mitt fall är det troligen värre, för jag vet hur fel jag tänker men kan inte göra något för att freda mig mot det.

Och det känns mest hopplöst. Hopplöst att få en värd som ser oss som individer, inte som kön. En värld där folk accepteras som de är, vilken sexualitet de än har, eller hur det väljer att se ut, klä sig. Hopplöst. 

Fredagen spenderades med S och hennes snart 4 månaders pojk. Måndagen med att jaga en 1,5 år genom en skoaffär samt leka studsmatta på sittkuddar. Dagen med att hålla en 1,5 månaders tös i famnen. Det har varit mycket småbarn de senaste. Vilket har varit trevligt, men det dröjer nog ändå ett par år till jag skaffar egna. Inte helt mogen för det än.