Uppe i varv i kväll så gav mig ut och joggade strax innan åtta. Hittade ett bra lunka-tempo, ett sådant där tempo där det känns som om man kan fortsätta hur länga som helst utan att bli trött, det bara flyter på. 45 min senare var jag hemma, utan och ha stannat och gått en enda gång, vilket är första gången på åtminstone fem eller sex år. Träningen ger äntligen lön för mödan. Och hjärnan verkar ha slappnat av något också. Meditiationen i att springa, bara låta kroppen jobba och tankarna komma och gå som de vill, ljuden från omgivningen som enda distraktion. Perfekt väder att springa i ikväll också, lagom varmt och i stort sett vindstilla. Sjön och havet var i stort sett spegelblanka, och allt sådär vackert. Lätt att glömma bort var det är jag bor, och ger mig inte ut och njuter av det så mycket som jag borde göra. Svårt att uppskatta det man har förrän det är för sent och det är borta.