Inlägg publicerade under kategorin Vardagsbetraktelser

Av Eve - 30 oktober 2013 17:38


Så du tycker det är viktigare att du får använda de ord du vill, än att undvika att människor blir kränkta (mår dåligt)? Är det verkligen så viktigt för dig att utifrån din maktposition som vit & priviligerad svensk få använda ett ord som använts för att förtrycka människor, visa att de inte är "normen" och därmed fel, annorlunda än oss andra? Och du har fan inte rätt att uttala dig om vad en förtryckt grupp borde tänka och känna, för du gör det utifrån en maktposition. Men visst, använd det om du vill, men låt mig då bara kalla dig idiot i mitt ställe. (Linus skriver om det så mycket bättre här)


Nej, det är inte så enkelt. Du kan inte se det som enskild handling, skild från allt annat i samhället. Det måste ses utifrån den kontexten att vi lever i ett samhället som i stor utsträckning reducerar kvinnor och kvinnokroppar till (sex)objekt, och du med din handling bidrar till detta. Du bidrar till det förtryck jag lever under, det fokus på min kropp och mitt utseende istället för min person, att jag ses som ett objekt och inte ett subjekt. Så vänta dig inte att jag ska uttrycka min uppskattning över att du bidrar till att samhällsklimat för förtrycker mig, och det är fan inte synd om dig för att någon upplyser dig om att du gör fel. Och det är inte bara mig, det handlar om din syster, din dotter, din fru och alla andra kvinnor i din närhet som du håller kär. Borde det inte vara viktigare för dig att kämpa för att förändra samhällsklimatet för deras skull, än bekräfta det? Och nej, din jämförelse håller inte. Det är fortfarande illa, men utifrån samhällskontexten blir förseelsen mindre, just för att objektifieringen av män inte är lika utbredd. Och det ena väger inte upp det andra. Men inget av det borde göras. Vi behöver inte lika mycket objektifiering, vi behöver mindre totalt. Mer subjekt, mindre objekt. Människor som bedöms utifrån sina handlingar och inte utifrån hur de ser ut, eller deras knullbarhet. Men jag inser att du aldrig kommer förstå det.


Istället tiger jag, för jag har redan gett upp. Vi står så långt ifrån varandra att jag vet att jag aldrig kan övertyga dem, och jag ger upp. Om människor som jag för det mesta ändå tycker är vettiga, står så långt ifrån mig, hur ska samhället då någonsin kunna bli bättre?

ANNONS
Av Eve - 27 november 2012 17:39


Att nära vänner står så långt ifrån mig i vissa frågor, att jag inte ens känner att det är värt att nämna min ståndpunkt utan endast hålla tyst. Som när det handlar om kön och förväntat beteende. Mamma-dottertid jämfört med pappa-sontid, och att det inte är lika självklart att prata om mamma-sontid och tvärtom. Såsom dottern är med pappa ute och grejer på gården, kör traktor, byter däck på bilen och renoverar huset och sonen är med mamma på spa, chokladprovning, hjälper till att baka eller en fika på stan. (Att mamma skulle göra det pappa gör och tvärtom är ännu mer otänkbart). Tiger istället, då det känns hopplöst att få dem att inse varför deras synsätt kan vara problematiskt, och tänker att jag får jag en tjej, tänker jag bränna alla söta, mesiga, volangiga, tajta, ljusa, olekbara kläder hon får, på ett stort bål i trädgården. 

ANNONS
Av Eve - 4 maj 2012 20:24


Något som jag upplever att man på planeringsnivå pratar om är hur man ska minska biltrafiken. Det finns dock ett glapp där, emellan planerar och "vanligt" folk, i min värld illustrerade av personer från mindre städer, ofta med lägre utbildning, eller utbildade i "klassiska" yrken (sjukvård/förskola för kvinnor, hantverkaryrken eller dylikt för män). 


Det hela är för mig aktuellt just nu, dels för att jag läser om kommunal planering och dels för att jag och A, när vi pratar om var/hur vi ska bo i framtiden, är löst inne på att försöka undvika att skaffa bil, för att dels slippa alla kostnader och dels av miljöskäl. 


Insåg dock under samtal med två nära vänner i helgen att jag kan komma att få problem med det i framtiden. I nuläget så har jag två vänner som bor utanför stan, men ändå in något som kan betecknas tätort, och som servas med bussförbindelser som går hyfsat ofta (runt en gång i timmen). En av vännerna från helgen planerar att flytta ut på landet, denna gång handlar det om ett ställe som (mig veterligen) ligger en bra bit ifrån busshållsplatser och där det således inte funkar att åka kollektiv till. För deras del kommer det innebär att de behöver minst två bilar. För min del, att hon antingen får komma till mig eller att vi får ses i stan. 


Vad jag finner mest underligt är dock det faktum att ingen (eller tja, få) av mina vänner verkar ifrågasätta bilens existensberättigande. Istället klagas över höga parkeringsavgifter i stan, eller brist på parkeringsplatser. Man reflekterar inte över varför det är på ett visst sätt, och verkar inte koppla ihop att deras (och andras) bilkörande faktiskt är ett problem.


En intressant iakttagelse är även, något som i mina öron låter väldigt underligt, är folk som inte vet hur kollektivtrafiken funkar längre (=de har ingen uppfattning om hur den går eller hur man betalar) eftersom de aldrig åker kollektivt. Trots att de bor i områden som ändå har en hyfsad kollektivtrafik. Jag föredrar rätt ofta att åka buss istället för bil, som in till stan, då jag slipper krångla med parkering och det blir närmare att gå (om man inte vill betala dyr parkeringsavgift och har tur att hitta en ledig plats i centrum). Eller att det verkar vara så självklart att åka bil till jobbet. De två arbetsplatser jag varit i kontakt med det senaste, där verkar folk antingen åka bil eller om de bor nära, gå eller möjligen cyklar till jobbet. Buss är nästan ett okänt koncept, med något litet undantag. 


Samtidigt har jag full förståelse för att man väljer att åka bil istället för att resa kollektivt. Under min praktik nu, så åker jag med en arbetskamrat 4 dagar i veckan. Den resan tar drygt en halvtimme. Under en dag i veckan så åker jag (vanligen) buss, vilket tar jag drygt en timme, med ett byte, varav 45 min är bussresa och 15 min är väntan emellan bytena. Det gör en skillnad på en timme om dagen i restid, en timme som man faktiskt kan använda till något roligare än att åka buss (även om jag egentligen inte har så mycket emot att åka buss, perfekt att sitta och läsa då vilket inte går i en bil och det gör inget om man somnar). 


Att ha bil innebär en frihet som inte går att få utan. Bor man och arbetar i stan, så kan man klara av det vardagliga utan bil. Men det blir problem, om man råkar ha bekanta som bor utanför stadsgränsen. Det handlar inte ens om att bo på landet. Bor man utanför centrum, drygt 15 min med bil i något som fortfarande räknas in till tätorten, så klarar man sig inte utan bil om man jobbar skift eller bara vill göra något så enkelt som att möte upp en vän klockan sju en söndagkväll, om man råkar missa bussen som går en gång i timmen. Att gå på bio en söndagkväll klockan nio är bara att glömma.


Samtidigt är bilen i sig något som begränsar en, främst ekonomiskt. Dels har man en värdeminskning, dels en bensinkostnad som bara kommer att bli dyrare och dyrare, och sedan skatter på det. Så tillkommer alla reparationer, speciellt om man köpt en äldre bil, och kanske även en ny om man har otur. Pengar som man skulle kunna lägga på något roligare istället.


Att minska bilberoendet är svårt, speciellt i mindre städer. Dels så är inte kollektivtrafiken tillräckligt utbyggd och dels så finns inte intresset hos folk, man vill ha bil och ser inget prolem med sitt eget bilkörande. Att välja att gå emot normen då, att välja att inte ha bil, kan bli ett socialt problem, då det kan innebära en begränsning i ens (mitt) sociala umgänge. Och det är något som jag i nuläget inte vet vad jag ska göra åt, eller komma ifrån. Å andra sidan så är det väl egentligen deras problem också.

Av Eve - 14 april 2012 10:00


För att återknyta till föregående inlägg. Jag önskar jag hade förmågan att se igenom photoshoppade bilder, som någon form av röntgensyn, men tyvärr har jag inte det. Jag kan inte låta bli att jämföra mig och se vad de har som jag saknar, perfekt hår och en hy som inte är finnig och full av ärr efter finnar. 



Och jag tänker på något jag hörde på radion för ett tag sedan, att hudcancer är den cancerform som ökar mest, men att folk trots det inte skyddar sig. För det är viktigare att dö snygg än att bli gammal men vara blek under tiden. 

Av Eve - 13 april 2012 22:00


Läste en intressant text om mäns "hat" mot kvinnor. Tycker de första tre sättet känns som troliga scenarion, men tycker personen spårar ur lite i de två sista (1 & 2) och själv faller i sin egen fälla, att det faktiskt är kvinnorna som har makten och vi får skylla oss själv, män kan inte hjälpa att de är män (=odjur) och varför ens kämpa för jämställdhet när vi (kvinnor) ju faktiskt har makten? (åtminstone min tolkning av det).


Fick mig att leta reda på följande föreläsning om reklam och hur kvinnor (och till viss del män) framställs i reklam. Citatet i rubriken kommer därifrån och handlar om att hon pratar om att det faktum att kvinnor objektivifieras i reklam bidrar till mäns våld mot kvinnor (inte direkt orsakar, men bidrar). Väl värt att se.




Har sett den förut, men slogs av hur mycket jag glömt av, och hur mycket jag trots allt behövde se den igen. När jag går till jobbet/praktien och oroas över vad folk ska tycka om mig, inte utifrån om jag gör ett bra jobb, utan utifrån hur jag ser ut, att jag inte är tillräckligt snygg. Som att det skulle vara viktigare än vad jag faktiskt presterar. Jag behövde påminnas om det. Även om jag kommer bedömas utifrån mitt utseende i större utsträckning än om jag var kille, troligen framförallt av andra kvinnor, så ska jag ändå inte behöva må dåligt över det. Och jag ska försöka komma ihåg att anledningen till att jag borde börja träna inte är att jag ska bli smal(are) utan att jag ska bli stark, ha en kropp som orkar med och en rygg som inte värker i tid och otid. 

Av Eve - 29 februari 2012 10:45


I mångt och mycket skulle jag beskriva mig själv som en eftertänksam människa. Har dock mer och mer börjat inse att det kanske inte riktigt är helt sant. Många av mina större beslut (som att plugga i Luleå, hoppa av utbildningen i Luleå och plugga i Jönköping, plugga på distans i Gävle) har varit impulsbeslut. Kanske inte helt ogenomtänkta, men betänketiden har varit kort och något riktigt övervägande har det aldrig handlat om egentligen, mer vad som känts bäst just då. Å andra sidan är det inget av de besluten som jag egentligen har ångrat. 


Jag är också delvis otålig, kan inte sitta och fila på saker hur länge som helst utan vill bli klar så fort som möjligt. Läser inte alltid igenom saker innan jag skickar in, även om jag vet att jag borde. Skriva om och förbättra är inget jag finner särskilt roligt, även om det väl oftast är nödvändigt. 


Å andra sidan är jag inte personen som alltid har ett svar på tungan, ofta behöver jag tänka över saker innan jag svarar. Känns lite som det är en nackdel när det gäller jobbintervjuer, som att man borde svara snabbt och rappt för att vara trovärdig. Men jag funkar inte riktigt så och har svårt att komma på bra svar i så pass pressade situationer. 


Har väl kanske det sämst av två världar i slutändan, impulvis när jag borde vara mer eftertänksam och eftertänksam när jag borde vara mer impulsiv...

Av Eve - 27 juli 2011 22:50


Jag biter mig själv i tungan. Som konflikträdd gör jag ofta det. Som barnlös ännu oftare. När man inte har egna, saknar man i vissa fall rätt att uttala sig. För man vet faktiskt inte. Men det är så mycket som känns så fel. 


Så fast vi är i våra föreställningar om världen. Så slutna i våra sinnen. Så inställda på att de skillnader finns som vi är uppfostrade i att se. När rosa en gång var en färg som män bar, är det något som vi nu aldrig, aldrig, skulle sätta på en liten pojke. För det är fel, sådant är bara för tjejer. 


När jag köper kläder i present övervägar jag, för ett ögonblick, att göra något dumt. Köpa något riktigt tjejtigt, till en pojk. Bara för att. En bäbis bryr sig inte om vilket, vill bara ha sina basala behov tillfredsställda. I dessa ingår inte speciella färger på kläder. Så vitt jag vet.


Men jag fegar ur. Inte heller säger jag något när vi köper kläder tillsammans, min mor och jag, till en tjej. Tjejiga i överkant, blommor, rosa, flickigt, gulligt. Och i sig är det kanske inte fel. Men det blir ändå så fel. Och jag är lika fast i mitt tänkande som de är. I mitt fall är det troligen värre, för jag vet hur fel jag tänker men kan inte göra något för att freda mig mot det.


Och det känns mest hopplöst. Hopplöst att få en värd som ser oss som individer, inte som kön. En värld där folk accepteras som de är, vilken sexualitet de än har, eller hur det väljer att se ut, klä sig. Hopplöst. 

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Another deadlock in the night med Blogkeen
Följ Another deadlock in the night med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se