Är rastlös ikväll. Är antagligen en kombination av tentastress, dåligt samvete för att jag är en dålig person som skjuter upp allt, samt ett anfall av dålig självkänsla. En av de där stunderna när jag inte tycker att jag borde få ha det så bra som jag faktiskt har, vad har jag gjort för gott för att förtjäna att ha det bra? Det löser sig nog. Sen är jag avundsjuk, avundsjuk på alla de där personerna som orkar och har sjävldisciplinen att plugga, som kan sitta till tre på natten och skriva en sammanfattning i en kurs. Som har orken och viljan. Jag saknar både ock. Jag vet att jag inte är dum, och att jag har alla möjligheter i världen att klara det här, bara jag pluggar. Men jag orkar inte, jag kan inte sitta still, det kryper i benen, hjärnan går på högvarv, men tänker på allt annat istället för det jag ska koncentrera mig på. Kom antagligen inte klara alla tre tentorna. På nåt sätt tror jag att det kan vara nyttigt, sen spark i baken så att säga, så jag lär mig ta tag i saker fortare.

Annars sitter jag mest och hoppas att Rättvik blir av och längtar till sommaren...

Borde egentligen fortsätta plugga, men skulle mycket hellre läsa Robert Fisk:s bok. Har inte hinnit så långt än, lite drygt 20 sidor, men är jätteintressant än så länge. Just nu om hans möte med Usama bin Laden i början av nittiotalet, några år efter att Sovjet besegrades i Afghanistan. Väcker en del frågor, vems verklighet är sanningen? Och vem har gett USA rollen av att spela världspolis? Och varför kan människor inte vara goda, vad är det i oss som gör att vi måste lösa konflikter med våld, starta krig? Jag vet inte.

Färdigpluggat för ikväll då (la ner det för 40 min sen), ska strax gå och lägga mig tror jag, ev läsa lite. Kvällen har som sagt spenderats med byggprocessen, vilket innebär produktbestämmning - systemutformning, gestaltning och det ena med det andra. Jag har även hunnit med att konstatera att det närmaste Lidl ligger 0,7 km härifrån, att jag bör äta ca 1900 kcal per dag, att pringelschipsen vi fick gratis i skolan idag var goda, öppetiderna för en frisörsalong i närheten med mera. Det här med att bara sitta och göra det man ska (plugga) i flera timmar är inte riktigt min grej. Tio minuter klarar jag, går det längre tid så kommer jag på en massa grejer jag måste kolla upp, eller sitter och förlorar mig i dagdrömmar. Eller får helt enkelt myror i benen och kan inte sitta still. Svårt att tänka sig att jag faktiskt tänkte bli civilingenjör för inte så länge sedan (vilket hade inneburit fyra år till i skolan med massa svåra mattekurser och dyl). Nu kanske det visserligen blir fyra år till i skolan, men jag slipper iaf lika många mattekurser. Och jag kan ju ta examen efter tre år också...

Är urtrött så ska strax gå och lägga mig tror jag (japp, pensionärsvarning här). Annars så har jag under kvällen mest funderat på om det går att öppna dörrar som man redan stängt till ordentligt om (metafor javisst). Föga förvånande har det med en kille att göra. Vi är inte lika för fem öre, har inte speciellt mycket gemensamt och passar inte ihop. Dock trivdes jag i hans sällskap. Men som sagt, känns som om jag redan har stängt dörren. Inte första gången jag ältar den här fråga hlr, ska jag höra av mig eller inte? Ibland tror jag det hade varit lättare att vara kille...

Det är dagar som det här som man saknar Luleå. Eller tja, som det var för ett år sen då, innan det blev konstigt och dant som de sista veckorna innan vi åkte åt var sitt håll. A & S pratar typ inte med L längre hlr, skönt att hon är nöjd då, och att hon inte står och faller med deras gillande/ogillande. Vet inte riktigt varför jag saknar det, det var bara en känsla. Var lite orolig för Z idag, och är faktiskt fortfarande, man måste faktiskt sova också. Hoppas hon tar det lugnt i helgen nu  bara. Det var på något vis enklare, nyare alltihop. Mest är det väl det att det inte gick att åka hem över helgen. Sen är det all oro, som hänger kvar sen igår, och som inte kommer vara över förrän i morgon kväll efter ev laserdome. Haha, jag är verkligen inte mycket för förändringar eller att göra nya saker. Fegis javisst :)

Annars så ska väl kvällen spenderas med att packa, vilket inte borde ta så lång tid, ska ju bara vara borta över helgen. Sen får jag väl se om jag kommer mig för att läsa lite (inte plugga dock), vore nog bra, så jag kan läsa ut och lämna tillbaka de där böckerna nån gång. Har blivit alldeles för mycket tid framför datorn och för mycket tittande på DVD:boxar det senaste. Menmen, det är underhållande.

Längtar till det fina höstvädret, klarar, soliga, friska dagar. Regn och rusk och blåst är inget för mig. Inte ens duggregn. Regna kan det få göra på natten.

Är jättetrött. Känns som om jag är det jämnt nu för tiden. Visst är det jobbigt att jobba, men så ansträngande är det ändå inte. Hade egentligen tänkt ge mig ut och springa ikväll, men hoppar nog över det. Skulle behöva komma igång med löpingen nu igen, särskilt som jag köpt nya, dyra skor. För att det ska kännas som ett bra köp krävs det att jag springer in dem ordentligt. 1399 blir många löpturer. Bara inte idag. Kanske i morgon. Måste bara hitta energin, motivationen och tidskänslan också.

Såg en person från det förlutna idag. Humöret är därför inte på topp. Hon cyklade över övergångsstället när jag satt på bussen. Trodde jag var påväg uppåt, särskilt efter helgen. Men tydligen krävs det inte mer än en aning av en person för att jag ska trilla ner igen. Är inte ens säker på att det var henne jag såg, kan ha varit någon som liknade henne. Och jag är tillbaka, går tillbaka i tiden till saker som jag inte tänkt på, på länge. Inget bra det, vissa saker mår bättre av att ligga på de omedvetna planet, eller ännu lägre. I'm trash. Uppenbarligen är det något allvarligt fel på mig. Att dömma av omvärldens reaktioner.

Som sagt, eller inte, sjävkänslan är körd i botten igen. Självförtroendet är det dock inget större fel på, och tur är väl det.

Bara jag nu kommer in i JKP, så har vi en sak till att fira till helgen, jag & S.

Sådär. Knappt fyra sidor blev det. Sjävbiografiskt, utlämnande, och knappast något mästerverk. Någon Strindberg är jag inte. Får se hur länge jag har kvar det innan jag raderar det. Dock var det skönt att skriva igen. Och sen är det säkert ett bra sätt att bearbeta saker på också.

Sen finns det vissar formuleringa som jag är sådär oförskämt nöjd med, såsom:

Minnet har bleknat i alkoholångornas dimmor, men du ler ofta så det måste ha börjat så.

Östrogen och testosteron som dansar tillsammans i natten.

Men bränt barn skyr inte elden, ty elden håller en fascination större än rädslan för att bränna sig igen.

För nu ler istället livet mot mig. Och jag skulle inte vilja byta bort det, för allt guld i världen.

Längtan. Bort ifrån nuet, bort härifrån. Läntan hem, längtan efter något annan. Längtan efter någon, efter dem, efter er. Hösten 06 blir det väl, när vi sprang på Krikelin varenda helg, då vi var tre, inget hade kommit emellan oss, vi dummade oss, drack för mycket, dansade natten lång. Blev osams, blev vänner. Var på förfest där, var på förfest här. Innan vi flyttade, nån av oss. Vi bodde hemma. Och sommaren 06. En varm sommare. En varm måndagkväll efter jobbet. Ett piano. Ett par tårar. En cruising i Falköping. En underbar sommar. Och en härlig höst. Men när hösten blev mörkare, och vintern kom, föll allt samman. Och nu är det borta. Nu bor vi varsin ände av Sverige, har var sina liv. Och vi kan aldrig gå tillbaka. Trion är inte längre någon trio. Kommer aldrig bli igen. Vi förändrades. Och nu är det borta. Bara minnena finns kvar. Minnen som gör ont, för trots att de i efterhand framstår i glömskans glimmer, så är de tillräckligt färska för att jag innerst inne känner smärtan som fanns, oron som fanns. Vad som lurade under ytan. Men jag vill ändå tillbaka.

Åldersnoja eller nåt....