Jag är förlorad. Igen. Hög på socker och koffein/tein eller vad som nu finns i te, med händer som skakar av bristen på ordenlig mat de senaste timmarna, är jag förorad. Jag vandrar genom ödlisga, nerslitna, franska våningar, enorma våningar, en dekadens i platsslöseri kvarlämnade i förra århundradet, genomgående behängt med tunna draperier för fönstren, mörker och damm. Jag är inte ensam, utan timmarna fylls med prat ifrån en olycklig kock, en anorektisk städerska och en stammande stofil, född i fel århundrade. Cigaretter är återigen vackert, en flaska vin mer än en flaska vin och så gott och vitt som det kan bli. Jag vill också leva där, åka till Paris och bo i en liten  vindsvåning där inte ens de mest ordimentära saker, ses som en självklarhet, tränga ihop mig i en liten vindsvåning där men lever med elementen. Trängas i det grå novembermörkret bland cigarettrök och franska. Och jag vill bo med dem, vara en fluga på väggen som ser ner över deras danser, hur de rör sig fram och tillbaka, se dem gå genom sina rum, spela sina spel och röka sina cigaretter, tala om sina krig och kungar och drottningar som om de var verkliga personer.

Men det är de inte, de är huvudpersoner i en roman, och snart är det mindre än halva boken kvar och vi ses inte mer...

Precis avslutat Vi ses i öknen (Danny Wattin). En resa i surrealismens värld, eller en studie i galenskap men med ett budskap som på något känns aktuellat i en värld där tid är pengar och vi alltför ofta glömmer bort vad som är viktigt. Jag kan dock inte påstå att jag tyckte om den, en osympatisk,korkad huvudperson som springer på så gott han kan i sitt lilla ekorrhjul, sitt privata helvete, omgiven av karikartyrer av människor utan verklighetsförankring och självinsikt. En värld jag inte känner igen mig i, där jobbet är viktigare än allt annat och man skäms över sin familj, där hemligheter är mer regel än undatag. Nej, jag tyckte inte om den, men trots de så har den hållit mig trollbuden under de senaste timmarna.

Annars är humöret i botten, sinnet stressat och jag är arg på mig själv för att jag slösar bort tiden, inte hade någon aptit att äta en ordenligare kvällsmat (än popcorn) och för att jag inte kände för att baka bröd. Håret blev visserligen färgat, men färgen inte helt som jag ville, rötterna blev bra men topparna var tydligen redan mättade på färg. Dåligt samvete över att jag inte pluggat mer och över något annat ospecifierat som jag borde ha gjort men inte har gjort, men som jag inte vet vad det är. Skitkväll minst sagt.

Precis läst ut Sanningen om DaVinci koden. Hör till en av de personer som tycket boken (Dan Browns) var jättebra när det kom, mycket för att jag fascinerades av de dolda symboler som fanns och den verklighets och sanningsanknytning som författaren ger sken av genom att i början av boken antyda att det mesta runtomkring huvudpersonerna (byggnader, hemliga sällskap, konstverk, ritualer etc) är fakta och sanning. Vilket det inte är, inte som det framställs i boken. Det är förvrängningar, tolkningar och rena hittepåsaker. Så, om man vill fortsätta leva i tron att det som står i herr Browns skönlitterära verk är sant, bör man undvika den här boken. Och alla andra böcker och tv-program etc. som disskuterar sanningshalten i Browns bok. Det är inget fel i det, lite konspirationsteorier i vardagen har väl aldrig skadat någon? Så länge det inte går till överdrift. Och Dan Browns böcker blir inte så mycket sämre bara för att de inte är sanna, de är fortfarande spännande i vilket fall.

Det började så bra, ett löfte om en god historia, en om andlighet, en historia om något som är allestädes närvarande i våra liv. Många timmar, 380 sidor senare, finns bara tomhet. En väntan på att ångesten ska få grepp. En förvirring. Den berör, men inte på ett positivt sätt. Jag ville bli underhållen, inte uppgiven. Hoppades, kanske mot all förmodan, på ett lyckligt slut. Eller på insikt, det verkade så lovande, den första halvan, innan det spårade ur. Bokomslaget hånar mig, frågar mig vem jag tror att jag är, som förväntar mig att hitta livssanningar i skönlitterära böcker? Illamående i det gröna. Och ändå, är inte det ett tecken, på en bra bok, inte att man lämnar den gladare i hågen, utan berörd, om än negativt? Sådana böcker som dröjer sig kvar, är inte det styrka? Ångesten över döden som kan försökt ignorerar ligger nu under ytan, färdig att bryta fram om jag tillåter mig att tänka fritt en enda sekund. Och den mer vardagliga ångesten, över att jag suttit och läst istället för att plugga, trots att jag spenderat fyra timmer idag just med att plugga. Tryggheten finns i det vardagliga. Härnäst ska jag tur linserna, poppa popcorn och försöka hitta något lättsinnigt, enkelt program på tv alternativt någon film och fördriva tiden ett par timmar, hålla ångesten på stången, vilken ångest det nu än gäller. I morgon är en ny dag, och då blir allt bättre.  

Istället för att plugga så har jag spenderat dagen med att se på film (och plockat isär lampan, men det är en annan historia). Skönt att få en liten paus från pluggande och så, även om det väl inte kan sägas vara direkt välförtjänt med tanke på hur lite jag har fått gjort i veckan. Men nån gång får det vara nog med dåligt samvete också.

Såg först The Dark Knight vilken var lika bra som jag trodde den skulle vara, spännande och fartfylld ända fram till slutet. Såg sen Kärlekens slöja också det en jättebra film, om än på ett helt annat sätt. Härliga miljöer, välspelat och med en lågmäld men ändå spännande handling, även om slutet inte var riktigt i min smak, hade hellre velat ha ett lyckligt slut. Men det är jag det.

Jag älskar att läsa, har gjort det sen jag var liten. Det var inte så att jag lärde mig läsa ovanligt tidigt eller nåt, mina första sex-sju år spenderade jag omedveten om de skatter som böckernas värld innehåll. Istället bänkade jag mig tillsammans med alla andra barn jag fösts ihop med hos den eller den dagmamman, och såg på tv. Flipper vet jag att vi såg, den där delfininen. Annars minns jag inte mycket mer, men såg på tv gjorde vi. Och kikade på chinchillan, som dock aldrig var vaken. Och målade i målarböcker och lagade låtsasmat i låtsaskök.

Men åter till det här med böcker då. För åtta år sedan fick jag för mig att jag skulle börja skriva upp alla böcker jag läste, titel, författare, sidor, betyg och vilken typ av bok det var. Betygssystemet liksom bokbeskrivningarna har ändrats genom året, och jag har numera begränsat mig till att bara anteckan "skönlitterära böcker", till skillnad från förut då det kunde slinka med en och annan faktabok. Men skrivit upp dem har jag gjort, varenda en av de där böckerna. Från 2001:s 153 till 2008:s 60. Totalt har det blivit strax över 650 böcker (676), av olika typer och olika tjocka. Seriösa och mindre seriösa, dussinverk som Kitty och tvillingböckerna och klassiker som Brott och straff. Över 200 000 sidor. Bokkaraktärer som stannat kvar i minnet, och bokkaraktärer som försvunnit lika fort som de har kommit.

Med åren så har skolan i synnerhet och livet i allmänhet tagit upp allt mer tid, och det har blivit färre och färre böcker per år. Från över hundra böcker per år är jag numera nere i mellan 40-60. Men det finns ändå alltid kvar där i bakgrunden. När det drar ihop sig till tentapluggande sänder de ut sina lockrop, från bokhyllorna, från biblioteken, från bokaffären, från internetbokhandlarna. Det är böckerna som bryter allt motivation att plugga, som förföriskt viskar att det är okej, jag ska bara läsa ett kapitel till, sen ska jag plugga igen. Det blir aldrig bara ett kapitel till, aldrig bara fem minuter till, eller tio. Det blir flera kapitel, flera timmar och boken tar slut, ångesten över att ha läst istället för det som skulle göras sätter in. Men sen sitter jag där igen, med nästa bok och nästa, och nästa, ty de tar aldrig slut. I'm addicted, so help me God...

Precis läst ut ytterligare en bok i Hamilton-serien. Det märks att böckerna kom för ett ganska bra tag sedan, Guillous berättarstil har utvecklast en hel del sen dess. Karaktärerna känns ofta ganska platta, till skillnad från hans senare böcker, man kommer dem inte in på livet riktigt, utan det är som en monoton radda av ord, även när det är som mest spännande. Det blir inget riktigt engagemang, när agent 1 dör märks det knappt, förutom själva vendettan då, samtalen mellan personerna är krystade och onaturliga och väldigt stela. Finns det ett budskap i boken, går det inte fram, utan förloras i alla makabra mord som på något sätt i vår tidsålder av tv-serier av mord känns som något som skulle visas på dagtid, mellan dåliga komedier. Om man ska jämföra det med en av de senare böckerna, Madame Terror, är det som skillnaden mellan att äta gammalt tort knäckebröd mot jordgubbstårta.

Men trots bokens misslyckande i att engagera, lyckas den ändå hålla mig fast. Bortsett från jobb, så har jag sträckläst den sedan igår, den bitar sig kvar i minnet på något obeskrivligt sätt och det är omöjligt att lägga den ifrån sig innan man vet hur det går.

Precis läst ut Den trettonde historien. En helt underbar bok, med flera historier inbakad i en, och genom hela boken löper en kärlek till böcker och till historieberättande. En huvudperson som jag inte kan annant än att älska och som jag önskar jag kunde träffa i verkligheten. En skönt oväntad historia som man inte vet hur den ska sluta.