Skrivna tänkvärda ord som jag velat spara (utan någon speciell ordning):

Amning

Uppfostran/könsroller

Yttrandefrihet

Långsamhetens lov

Skitsnackande kändisar

Köpberoende

Folkmord

Kvinnodagen

Män är barn

Pengar

Lättkränkthet

Vuxenmobbning

Muslimer

Feminism och religion

SD

- De fick reda på könet på barnet tidigt, och de har inhandlat en väldans massa kläder. Lite väl mycket kanske, de växer ju ur kläderna fort. Men det finns ju en liten chans att testet visade fel, att det faktiskt är en kille. 

- Jo, det vore ju lite jobbigt, men det är ju inte som om det inte går att använda kläderna ändå, ungen bryr sig ju inte om vad de har på sig, inte när de är så små.

- Nja, kläderna som har har köpt är ju okej, rätt så neutrala med byxor och tröjor med tryck på. Men hennes är verkligen puttinuttiga, mycket krimskrams, volanger och så. Så det vore ju inte speciellt kul om det blev en kille. Som tur är blir barnkammaren rätt så neutralt inredd, han ville inte ha det i rosa

För alla vet ju att pojkar som bär rosa växer upp och blir bögar. Eller förstörda för resten av livet. Eller att världen går under. 

Det får mig att känna mig något uppgiven. Dels, för att jag vet att jag har en vän som anser att det är något fel att klä killar, bebisar med hankön, i "tjejkläder". Och jag skäms, över att jag inte gjorde klart vad jag anser om saken, om det faktum att redan tidigt lära barn att det finns tjej- och killkläder. För det är en samhällskonstruktion, inget faktiskt biologiskt oundvidkligt samband. Men istället försökte jag resoneras som så med henne att små barn inte bryr sig eller märker skillnad. Men det var som om vi pratade förbi varandra. Och feg och konflikträdd som jag är så lät jag ämnet bero. Och i slutändan undrar jag om den stora idioten i det hela ändå är jag. Och det är p.g.a sådana som mig, som tiger, som världen aldrig kommer bli en bättre plats. Det är inte de med fördommar som är problemet, utan de som vet bättre men är för fega för att säga något.

Och om jag nu skulle få barn någon gång och få en pojke, så kommer jag troligen undvika att klä honom i rosa. För att det finns folk som anser att det är fel. Och jag inte vill att han ska råka illa ut p.g.a att andra människor är idioter. Och att jag vet att om jag gjorde det, så skulle mina vänner viska bakom ryggen på mig och anse att jag gjorde något som var fel. En av mina bästa vänner skulle anse att jag var en dålig mamma för att jag klädde min son i rosa kläder. Och något av det som skrämmer mig mest är att min vän läser till förskolelärare. Får de inte lära sig något om könsroller undrar jag? Ta del av den där undersökningen som gjordes på hur olika dagispersonal behandlar tjejer jämmfört med killar? Det är så jag blir rädd. 

Men samtidigt, vem var det, om inte jag själv, som stod inne på MQ för ett par år sedan och tillsammmans med A deklarerade att killar inte ska ha rosa på sig för att de inte passar i det? Man ska inte kasta sten i glashus. Särskilt inte när man är för feg för att plocka upp stenen i första hand.

Byt ut islam mot judendom, och det blir uppenbart människor aldrig lär sig, historien fortsätter att upprepas. Och det gör mig förbannad, att folk jag känner kanske röstar för att mina vänner ska skickas tillbaka till de länder där de, eller deras föräldrar är födda. 

Vi sitter och äter. På ena sidan har jag B. Muslim och från Egypten och stolt över det. Hon bär inte slöja, men fastar under ramadan. Vilket jag blir imponerad av. Inte nog med att hon visar självkontroll, hon gör det med bibehållet gott humör. Jag hade varit grinig, efter ett par timmar utan mat är jag inte roligt människa att ha och göra med. Men hon gör det med ett leende på läpparna.

Och henne vill SD skicka hem, eller i alla fall hindra från att utöva sin religion. Exakt på vilket sätt är hon ett hot mot mig? Ja, vi läser samma utbildning, så hon kanske i framtiden kommer att sno jobb ifrån mig. Å andra sidan tror jag snarare det kan bli tvärtom. Jag har ett svenskt namn, det har inte hon. Och risken för att hon ska bli diskriminerad på arbetsmarknaden är större än den är för mig. 

På andra sidan om mig sitter S. Hon är afrikan. Men uppväxt i Sverige, och för mig är hon svensk, så till den milda grad att jag vid ett tillfället glömde bort att hon etniskt sätt faktiskt är afrikansk. Och var nära att påpeka, men du är ju svensk ju. Hon är visserligen inte muslim, så SD kanske kan tänka sig att låta henne stanna. 

Då SD verkar ha störst stöd i Skåne, kanske lösning helt enkelt är att göra Skåne till ett eget land. Eller skänka tillbaka det till Danmark. Lite tråkigt kanske för alla skåningar som trots allt inte röstade på SD, men ändå. Det är väl knappast särskilt roligt för alla muslimer i Sverige att bli dragna över en kam. Eller alla invandrare. Och till sist, för mig är B och S, mer svenska än vad Jimmie Åkesson är. Och deras värderingar ligger närmare mina än vad hans gör. Så frågan är, vem av oss som är mest svensk? Jag röstar på oss. 

Se även:

Att tänka positivt

Vem i helvete?! (1)

Skicka hem mig, för helvete!

Hopplöshet och rasism

För att jag någonstans, åtminstone i teorin, tror på alla människors lika värde. Och att islam i sig inte är ett hot mot vårt land. Mer än religion i allmänhet då, då jag anser att jorden skulle bli en bättre plats om vi kunde utrota all religion. 

(för min egen skull, för att kunna hitta det enkelt igen när jag behöver det (när jag skräms av hur korkade människor är...))

Ericssons beslut att öka aktieutdelningen samtidigt som företaget säger upp drygt 6500, varav ca 1000 i Sverige tycker jag visar på ett djupt förakt för den "vanliga" människan, man visar tydligt att aktieägarna är dem man bryr sig mest om medan man skiter i sina anställda. Det visar tydligt på det som är fel med en marknadsekonomi och stora börsnoterade företag, avsaknaden av en human människosyn. När företag blir stora verkar de sluta bry sig om sina anställd och de reduceras till en siffra på ett papper. Man ser dem som ett problem, snarare än en tillgång. Vad man uppenbarligen glömmer är något som kallas "goodwill" och som är svårt att mäta direkt i pengar. Deras beslut skapar ont blod bland vanliga människor, även om beslutet kan motiveras så låter det inte bra i vanliga människors öron. Höj aktieutdelningen för all del, men att göra det just nu är väl ändå ett otroligt korkat beslut ur marknadsföringssynpunkt? Skapa "badwill" istället för "goodwill".

Småtittat lite på Kalla Fakta i reklampauserna i Top Model, och jag blir chockad över det jag ser, vilken vidrig syn Älvsbyhus verkar ha på sina kunder, förstår inte hur de kan med att stå och försvara det i tv så. Har haft en del kontakt genom skolan med ett annat företag som tillverkar småhus, som dock är betydligt mindre, och de är måna om att vårda sina kundrelationer, inte alls av enbart osjälviska motiv, det är så att kunder föder kunder och speciellt för ett mindre företag blir det extra viktigt för att nå ut till nya kunder att ha nöjda tidigare kunder.

Det sätt som Älsvbyhus beter sig på är inte bara omoraliskt och vidrigt, det är också otroligt korkat. Det förstår ju uppenbarligen inte vad de förlorar på att handla så i anseende och utbeblivan kunder, det faktum att Kalla Fakta gör ett program om dem borde ju få en klocka att ringa tycker man, men inte då. Hur ett sådant företag kan överleva är för mig oförståligt, husköp är en lång process där bra relationer med sina kunder är en förutsättning, eller så har jag i alla fall fått det beskrivet för mig av folk med insikt i branschen.

Älvsbyhus ger hela småhusbranschen dåligt rykte och jag hoppas att någon i ledande befattning på företaget inser hur idiotiskt deras beteende och ser till att företaget börjar behandla sina kunder med respekt. Att hus inte alltid blir perfekt byggda är i sig inte bra, men sådant man får räkna med ibland, men då ska företaget fan i mig se till att åtgärda felet utan protester och ersätta kunden för eventuella skador som uppstått p.g.a felet.

Att bete sig som Älvsbyhus är omoraliskt, vidrigt och rent ut sagt idiotiskt p.g.a den badwill de drar på sig och alla presumtiva kunder de förlorar. Skärpning!

Appropå gastronomiska bonusar och folk utan folkvett. När det gäller belöningar av prestationer (utöver lönen som mer ses som en ersättning), så är det så att när en människa väl fått en belöning finns det inte längre någon motivationsfaktor (vilket belöning ju var tänkt som). Nya mål med nya belöningar måste därför utformas för att motivera medarbetarna, vilket leder till ökadek konstander för organisationen (Jacobsen & Thorsvik 2008). So far so good.

Sen var det det här med dosökning. Något som upplevs som belönande vid tidpunkt 1 räcker inte till vid tidpunkt 2. Man behöver mer av belöningen vid tidpunkt 2, och ännu mer vid tidpunkt 3 för att tillmäta belöningen samma värde (Berne 2009).

Således, detta torde gälla alla människor, såväl höga direktörer som vanliga fabriksarbetare. Och det kan kanske till viss del förklara varför det är så svårt för vissa att förstå varför vanliga människor blir arga när chefer tycker en bonus på ett par miljoner är helt okej. Även om det fortfarande känns oklart varför de blev så världsfrånvarande. Sen är det väl inte en jättebra idé att låta människor själva bestämma sina belöningar. Eller att inte ha någon som kontrollerar det hela.

Källor (till det i kursiv text):

Jacobsen, D.I., Thorsvik, J. (2008) Hur moderna organisationer. fungerar. Studentlittartur

Berne, O. (2009) Ledarskap, kommunikation och motivation. Högskolan i Jönköping