En inledning i som i viss mån påminner (lite iaf) om popcorn-låten brorsan hade med sig till skolan och spelade upp, vilket pappa var stolt över i viss mån om jag inte missminner mig och tar alldeles fel. Följt av en inledning så det blir uppenbart, jo det är HIM, omisskänligt. Sedan tar det fart, men mer åt Dark Light än Venus Doom en återgång till lättare tongångar. Det är nästan radiovänligt, mer popp än rock i mina öron. Om jag gillar det? Jag vet inte ärligt talat. Jag väntar med att utalat en åsikt i fråga till jag kan sätta i låten i ett sammanhang, helheten är mer än summan av sina delar, ett album något mer än varje ingående låt.

Och hur albumet sedan än låter, kommer det aldrig vara bättre än RR. Musiken fanns där när inget annat gjorde det, när livet var lika svart som håret trots att vi gick mot ljusare tider, när alla svek men samma skiva spelades om och om igen, tre-fyra gånger om dagen i tre månader eller vad kan det ha varit? Inget som kommer efter det har en chans.

Och efter Dark Light har jag lärt mig att inte förvänta mig för mycket, inte bygga upp sådana förväntningar igen. Venus Doom hade sina stunder, första låten i bilen påväg nånstans med familjen och tyngden fanns där igen. Men tyngd är inte allt, ibland är även poppigt bra, och jag tror på nåt sätt ändå att V inte skulle hålla med om att det är popp och lyssningsbart i bilen. Och tyngden kan jag hitta hos Senctenced och Charon, kanske Sirenia och Poisonblack. Gammal kärlek rostar aldrig men minskar i intensitet. Elden kan bara bli så het innan den bränner och livet kan inte alltid vara skit...

idol (japp, trillade dit den här säsongen, inte riktigt min grej egentligen):

Kvällens:

- Rock : Erik. Männskan är ju bra på allt. Nästan för bra för att vara sann, underbar röst och en utstrålning som fånger in en och vägrar släppa taget. Känns lite som en en-mansshow tidvis, hur ska nån kunna utmana honom?

- Girlpower: Mariette. Jättebra låtval, passade verkligen henne, och gitarren gjorde att hon inte såg lika malplacerad ut på scenen som hon kan göra ibland, med de där ryckiga handrörelserna. Mer gitarrspelande åt folket!

- Utveckling: Kalle. Han tittade på publiken, tog för sig på scen och såg för en gångs skull ut att trivas där han var. För en gångs skulle hörde han hemma där och var inte bara en rädd liten pojke som försökte passa in bland de stora grabbarna. Fortsätt så!

- Snark zzz: Erika. Allvarligt, skärp dig människa, powerballader i all ära, men de blir jävligt tråkiga efter ett tag. Så tråkig att hon skulle vara ett perfekt sömnpiller, de kvällar jag ligger och vrider och vänder mig i sängen och inte kan sova. Släpp in rocken i ditt liv för fan människa!

- Fan, byt kanal: Rabih/Eddie. Den ena för att jag har svårt för rösten, och låtvalet gjorde det ännu värre, nästintill outhärdligt. Den andre för att jag hatar låten och för att han känns tråkig, han står inte ut bland de andra, utan faller in i bakgrunden.

Nevermind är jag och Anna i Vh:s korridorer, två svartklädda tonåringar, en blond och en svarthårig, en omgiven av vänner och en osynlig. Förenade genom en gammal och en ny kärlek.

Razorblade Romance är en kall, snöig vinterdag i februari. Jag, Ida och M ses igen efter ett längre uppehåll. Ett besök inne i en skivbutik som inte finns längre, ett bord i mitten med rea-skivor.

System of a Down är jag sittande i J:s knä, en snöig vinterkväll i januari, när solen fortfarande sken även om molnen började ansamlas på himlen och känslan av att något inte riktigt var som det skulle började infinna sig. Men i de ögonblicken var allt perfekt, vi var unga och natten full av löften.

Bleed Well är jag gående på grusvägen uppe i Luleå påväg mot skolan, på det som kallas vår, en solig morgon när fåglarna kvittrar och luften är fylld av vårdofter.

I wish I had an angel är jag och Cim i Vh:s korridorer utanför engelskasalen, precis mittemot där glaset vid trappan börjar, vi står vid bänken och pratar. Så mycket som kunde ha varit som det aldrig blev något av.

En del av mitt hjärta är jag, S och Tony påväg hem till henne från stans i hans gamla volvo.

Don't Bore Us, Get to the Chorus är skolresan vi gjorde ner till Frankrike, när min freestyle dog och jag fick låna Rebeccas cd-freestyle. I vårt rum med två våningssängar, jag i nedre, hon i den andra övre och Åsa och M någonstans därinne också. Innan behovet av att växa upp blev för stort.

Hum hum från humlegården är jag och Johanna sittande på läktaren/bänkarna vid ena paddocken på ridskolan väntande på vår att vår ridlektion ska börja. Solen gassar, dammet yr i paddocken och det kommer bli svettigt och jobbigt att rida, ingen skugga där inte.

tenacious d - Tribute är jag, S och V hemma hos W, en sång bara för mig, innan allt gick åt h-vete, innan jag och V nästan blev osams och innan jag insåg vad han var, och när jag fortfarande trodde. En sjuk och konstig höst, men Jag, S och V, de tre musketörerna höll tappert ihop, ända till början av nästa år då inbördeskrig utbröt.

Jolene är jag som dansar omkring i min lägenhet uppe i Luleå, sent en vardagskväll och bara inte kan få nog. Men det är också Johan på Krikelins uteservering med nygjord tatuering. Med blont hår och de blåaste möjliga ögon, förkroppsligar han oskulldsfullheten, vad han än har gjort.

Jo, det var kanske smart att sluta med tennisen trots allt. Se bara vad våldsamt det kan gå till under en match (? vad gör tränarna på planen?). Eller kanske inte. Tror inte ens jag stukade foten under den tid jag spelade. Snubblade över bollar gjorde jag väl en del, men det är inte alltid så lätt när man backar bakåt och inte har ögon i nacken. Saknar den tiden lite, vi hade rätt kul på träningarna med F, jag, M, D och E.

Bara för att jag älskar låten just nu.

...eller brorsan skulle nog varit stolt